Och då tänker jag inte att man skulle vara liten igen, men att uppleva dagen som ett barn - njutningsfullt, positivt och för stunden - är ett underbart livsbejakande sätt att leva!
På vägen ler du glatt mot alla människor. När någon ler tillbaka stannar du till och sträcker fram armarna: "kom och kramas!" På perrongen får du plötsligt syn på något skräp av ett slag du aldrig tidigare skådat. Du sätter dig ner på huk en stund och begrundar detta nya, innan du smakar lite lätt på det, lägger tillbaks det och går vidare vis av din nya upptäckt.
Resan tar sin tid, men när du väl kommer till jobbet är det ingen tvekan om att du kommit rätt. Du känner den där speciella lyckan som du bara brukar känna här. "Titta!" ropar du glatt, pekar på chefen och tänker: "Där är han som är här varje dag!" Du springer fram och hoppar upp i knät, och ni kramas en liten stund som ni brukar göra.
Vid datorn upptäcker du en ny funktion som du aldrig prövat tidigare. Du tänker "den här kan jag ha nytta av" och övar därför den nya funktionen i en halvtimme till dess att den verkligen sitter.
När halva arbetsdagen har gått har du träffat så många spännande personer, lärt dig så många nya saker och funderat så mycket över hur allt här i världen hänger ihop att du bara måste ta igen dig en stund. Du ser dig om efter någon att sova ihop med men ingen verkar ha lust just nu. Du går och hämtar din jacka, som brukar vara mjuk nog. Sedan kryper du upp i kontorsstolen, lägger huvudet mot jackan och gnuggar ansiktet hårt mot tyget tills det känns så där härligt pömsigt, och sover en stund.
När du vaknar igen är det dags att fika. Du tittar dig yrvaket omkring, ler mot människorna runt bordet och undrar hur du hamnade här. Medan ni fikar kommer du på att det snart är dags att gå hem. Du börjar längta dit, och framförallt efter dom som alltid finns därhemma. Du blir till och med lite fnissig när du tänker på hur kul det ska bli att komma hem, och du skrattar högt vid fikabordet så att de andra kan få dela din glädje.
På tåget känner du plötsligt en intensiv känsla av hunger och reser dig genast för att gå bort till mannen på andra sidan som äter banan. Du vill inte vara ofin och tigga så du sätter dig bara i knät på honom och hoppas att han ska förstå, vilket han naturligtvis gör. Du ger honom en blöt puss med öppen mun på örat som tack och hoppar ner, vänder dig om och vinkar.
På perrongen tänker du på det där skräpet igen. Du går en stund där och letar, men förgäves: det är borta. "Undrar vart det har tagit vägen?"
Väl hemma igen möts du av din familj som du älskar så mycket. Det är så skönt att vara hemma igen att du springer fyra varv runt lägenheten och bara skriker högt av glädje. Efter att ha ätit, lekt och läst under ett par timmar får du lust att springa ett glädjevarv igen. Du skrattar nästan hysteriskt och stöter i väggar lite här och där. Någon i familjen förstår att du är trött och lyfter upp dig i famnen.
När ni gör er klara för sängen ser du plötsligt att den andres tandborste inte är riktigt lik din och föreslår därför att ni byter en stund för att få lite skojig omväxling. När du är färdig lyfter någon till sist upp dig igen och bär dig till sängen.
Där gosar ni en liten stund innan du börjar blunda. Snart drömmer du en härlig dröm om allt som hänt under dagen. Allt som var precis som det brukar. Och så om det där skräpet. Undrar vad det var för något? Du bestämmer dig för att känna lite på det igen om du hittar det imorgon och somnar med ett leende på läpparna..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar